Loggbok

3/12 Halvvägs! Vi har nu 1350 NM kvar till St. Lucia och det är halva
distansen av vad vi hade från början. Att vi i verkligheten har seglat
1667 NM för att avverka första halvan av seglingen hoppas vi slippa
upprepa på den andra halvan eftersom vi nu kan hålla en kurs som bär mot
mål. Vi tar fram grillen och firar med grillad sirloinstek,
klyftpotatis och bearnaise. Detta kräver ju egentligen ett gott rödvin
men vi nöjer oss med tonic water.

4/12. Vi får ARC rapporter om vädret varje dygn och kan även se hur det
går för alla andra båtar. Fyra båtar har avbrutit sin överfart.
Orsakerna varierar; mastbrott, svår sjösjuka, segelhaveri. Mest synd
tycker vi om de båtar som har fått haveri på både sin dieselgenerator
och generatorn på huvuddieseln. De får handstyra en strömlös båt hela
vägen till St. Lucia.

5/12. Dramatik ombord! Jaha, nu har det hänt oss. Vår dieselgenerator
har slutat att fungera. Den vägrar att starta. Felsökningen visar på en
bränsleventil som vägrar släppa fram diesel och som vi inte har i reserv
ombord. Och när vi försöker starta huvudmaskin för att ladda med dess
generator så vägrar även den att starta. Ingen ström kommer fram till
manöverpanelen. Tur att vi har satellittelefon ombord och goda vänner
iland att rådfråga. Efter några samtal får vi tips på hur man kan
“tjuvkoppla” startfunktionen och plötsligt är vi “back in business”.
Dieseln startar snällt och laddningen fungerar. Men vi måste erkänna att
vi var lite oroliga ett tag! En lång segling utan kyl, kartplotter,
lanternor och andra moderna väsentligheter lockar oss inte. Vid lunchen
passerar vi för övrigt milstolpen 1000 NM kvar.

6/12. När vi under natten startade dieselmotorn vägrade generatorn att
producera ström till batterierna. Även generatorn är ansluten till den
trasiga elektronikboxen som inte vill lämna ström till dieselmotorns
manöverpanel. Vi släcker ner alla elförbrukare ombord och får känna på
hur det var att segla för ett sekel sedan. Med magnetkompass, ficklampa
och Windex (en mekanisk vindpil i masttoppen) klarar vi oss bra genom
natten. Efter ytterligare några telefonsamtal får vi tips på en möjlig
“work around”. När vi gör ett nytt startförsök triggas generatorn igång
genom att vi ger den en 12-volt stöt till anslutningen för statorns
fältlindning. Det fungerar, men riktigt pålitlig känns inte situationen.
Vi är tvungna att stänga av frysen eftersom den är en stor
strömförbrukare. Maria och Stefan steker kyckling från frysen för glatta
livet, förhoppningsvis ska vi slippa slänga något.

7/12. Det är skrämmande hur mycket skräp i form av emballage som en
måltid genererar. Det blir särskilt tydligt här på båten där vi måste ta
hand om och lagra allt skräp under dryga tre veckor. Vi använder tomma 6
L vattenflaskor med skruvlock, en för plast och en för papper. För att
få ner allt i flaskorna klipper vi plastförpackningarna i småbitar (ja,
vi har ju gott om tid!) och pillar ner i hålet och sätter på locket och
slipper därmed även dålig lukt. Samma procedur med papper. Plåt och
aluminium burkar trampar vi platta och lägger i en påse i
förvaringsboxen på akterdäck. Biologiskt skräp som potatisskal,
kaffesump med mera ger vi till fiskarna.

8/12. Att tjuvkoppla dieselmotorn vid start och att trigga igång
laddningen med en liten 12 Volt stöt är nu rutin. Friska NE vindar råder
och skall så göra ett par dagar framåt. Det betyder tyvärr också att
dyningarna växer. Vi seglar säkert med revat storsegel och genua. Det
känns tryggt även om båten rullar ordentligt i atlantdyningarna. När vi
får dagens positionsrapport från ARC ledningen är det klart att vi
slagit vårt tidigare dygnsrekord för seglad distans mot mål. Vårt nya
rekord är 157 NM. För övrigt noterar vi att många av de lite snabbare
båtarna har gått i mål. Men även att det nu är totalt åtta båtar som
avbrutit seglingen.

9/12. Marias reflektion: Segla med passadvindarna låter ju idylliskt.
Den som tror att det betyder att sitta på akterdäck med solhatt
smuttandes på ett glas iste har fel. Dyningarna på Atlanten är rejält
stora och båten kränger hit och dit och man gör säkrast i att hålla fast
sig ordentligt vad man än ska göra. Att gå på toaletten utan att få
blåmärken blir ett konststycke. Alla planer på yoga övningar och situps i
soluppgången på akterdäck är inte att tänka på. I bästa fall lyckas du
dricka ditt te innan koppen har stjälpt. Det är sällan som vi kan duka
upp måltiderna på bordet i sittbrunnen. Oftast portioneras maten ut i
skålar. Vi har alla svårt att sova och soffan i salongen är den mest
attraktiva sovplatsen för där kränger det minst. Men vad gör väl det!
Inom några dagar når vi den vackra ön St. Lucia. Och det senaste dygnets
distans mot mål blev rekord igen. 172 NM vilket ger en snittfart på 7,2
knop.

———————————————————————————–

The third week

3/12. Half way! Only 1350 NM left to St. Lucia. This is half the
distance we had to sail at start. In reality we have sailed 1667 NM to
reach halfway the distance between Gran Canaria and St Lucia. Now when
we can keep a course that is heading towards St. Lucia we hope not to
repeat this plus miles on the second half. We celebrate with barbecued
sirloin steak, pommes frites and béarnaise sauce. A glass of red would
have been nice but following the ship rules we have tonic water with the
steak.

4/12. We receive ARC weather reports every 24 hr, including the status
of all other boats. Four boats have terminated the Atlantic crossing and
returned to Las Palmas. This because a variety of reasons such as mast
fracture, severe seasickness and sail breakdown. Most sorry we feel for
a few boats that have to manually steer all the way to St. Lucia due to
breakdown of both the diesel alternator and the engine alternator.

5/12. Drama onboard! Our diesel generator has stopped working! The
troubleshooting reveals that a fuel injection valve is the problem and
we do not have that as a spare part onboard. When we try to start the
main diesel engine to use the alternator of the engine to charge the
batteries, it too refuses to start! There is no power to the manoeuvre
panel. Luckily we have a satellite phone onboard and good friends ashore
to consult. After a few phone calls we get a tip on how to “work
around” the start function and suddenly we are “back in business” again.
The diesel engine starts and the charging is working! We have to admit
we were a bit worried for a while. When it seemed as we were looking
forward to a long sailing without fridge, chart plotter, navigation
light and other modern essentials. At lunchtime we pass the milestone
1000 NM left to go.

6/12. When we during the night started the diesel engine the alternator
did not produce any current to the batteries. The alternator is
connected to the same faulty electronic box as prevent the power from
coming to the manoeuvre panel. We switch off all electric consumers and
experience how sailing was a century ago. With a magnetic compass, a
torch and a Windex (a mechanical wind arrow in top of the mast) we get
along. After another couple of phone calls we get a tip of how to
trigger the alternator to start. When we start the diesel the alternator
is trigged to start by a spark of 12 volt to the stators field winding.
It works, but the situation is not ideal. We have to turn off the
freezer as it is a large power consumer. Maria and Stefan try to rescue
the frozen meat and spend half a day frying chicken.

7/12. It’s scaring how much waste a meal generates in the form of paper
and plastic wrapping. It becomes very obvious on the boat where we
have to take care of and store all garbage for a little more than three
weeks. We use empty 6 L water bottles with a lid. One for plastic and
another for paper. We have to cut everything in small pieces to get it
into the bottles (we have a lot of time!). With the lid on, we avoid bad
smell too. We store tins and aluminium bottles in a bag in the storage
area on stern deck. We offer biological waste such as potato peels and
coffee to the fishes.

8/12. To bypass the electronic controls when starting the diesel and to
trigger the battery charging to start with a 12 Volt spark is now
routine. Fresh NE winds are dominating the weather and shall so for the
next couple of days. Unfortunately the wind builds up a big swell. We
sail on with a reefed main sail and genoa. We feel safe although we roll
heavily in the Atlantic swell. When we get the ARC position report for
the day we notice we have made a new record for 24 hr sailed distance
towards the goal, 157 NM. We are informed that many of the faster yachts
now have reached St Lucia, but also that a total of eight boats have
terminated their crossing.

9/12. Marias reflections: To sail in the trade wind may sound idyllic.
Those who think this means to sit on aft deck with a straw hat and sip a
glass of ice tea are wrong. The Atlantic swells are very big and the
boat rolls from one side to the other. To go to the toilet without being
bruised all over is an art. Forget all plans for yoga or sit-ups at aft
deck at sunrise. At the best you can succeed to drink a cup of tea
before the cup has turned over. It is not often we can lay the table in
the cockpit. Usually the food is portioned in bowls and handed out from
the galley. Everyone has problems to sleep and the sofa in the saloon is
the most attractive place for sleeping. This is where the rolling is
minimized. But who cares? In a couple of days we will reach the
beautiful island of St. Lucia, and also the last 24 hours report
presented our new distance record, 172 NM, meaning 7.2 knots as an
average speed.